Behandling 9 av 12

Igår var det dax igen för en dos gift. Med mig var som vanligt han som ger mig kraft att orka kämpa, Axel, och min mamma som ställer upp för oss i vått och torrt! Hoppas att du förstår hur mycket jag och Daniel verkligen uppskattar all hjälp vi får från dig! Du ställer alltid upp. Du tar ledigt från jobbet när vi behöver hjälp, när jag inte orkar eller när Daniel måste jobba. Du tar hand om oss och du tar hand om Axel som skiner upp som en sol varje gång han ser dig! Han älskar dig, han känner igen dig så väl och han är trygg hos dig och det betyder så mycket för oss! För att inte tala om hur både du och pappa har ställt upp med pengar när det har varit tufft, för det är det, speciellt när jag är sjukskriven och när Daniel fått lov att vara föräldraledig!
Jag och Daniel är så glada att vi har er och jag älskar er båda och är evigt tacksam för att jag fick vara just er dotter! ❤

Jag var väldigt trött både under och efter behandlingen igår. Daniel tvingades vara hemma från jobbet idag då han fick lov att ta Axel inatt då jag inte orkade. Jag är otroligt trött men har samtidigt svårt att komma till ro. Fick oxascand i veckan så jag tog en igår kväll och kunde tillslut somna gott.

Idag åker jag och Axel till Mora. Mamma tar hand om oss i helgen så Daniel kan jobba.

Önskar er en fin Lucia

Axel 6 månader

Sist vi sågs var på tåget påväg hem från Mora. Sedan dess har vi firat att han funnits här hos oss i 6 månader. En halvårsdag med hosta och snuva men en lika glad unge ändå. Och så tungan såklart!

Påväg hem igen

En natt i Mora fick räcka för den här gången hälsar vi från tåget påväg tillbaka hem. Nu längtar vi till våran pappa. Axel somnade gott direkt vi började rulla så han snarkar nog hela fram. Stackarn har blivit så snuvig, kanske är hans första förkylning snart här.

Jag satt och tittade igenom korten jag tagit med mobilen. Så fort det kommer upp en bild från sjukhuset börjar jag att må illa. Jag kanske borde radera alla fotografier därifrån? Eller kommer jag att ångra mig om jag gör det?

Mot Mora

Det är första gången Axel åker tåg, och han gillar det minst lika mycket som sin mamma!

Morgonmedicin

Mitt i natten

När Stesoliden gått ur kroppen gör kortisonets som det vill. Och det vill att jag ska vara vaken. Och pigg. Mitt i natten.
Är inte så konstigt med tanke på hur mycket jag får av denna skitmedicin på behandlingsdagen.
Betapred i stora mängder gör dessutom ont i underlivet i samma stund som det injiceras. Det är svårt att beskriva känslan, nästan som att det sticks eller kanske bränns.

Cyto-dax och kanske påväg tillbaka

Idag är det cyto-dax och vi har kommit till omgång 8. Jag kan inte inte beskriva det bättre än vad en vän i precis samma situation gjorde i sin facebook status från onkologen på Akademiska i tisdags:
”you never know how strong you are, until being strong is the only choise you have”.
Jag hoppas att du känner dig hyffsat stark efter behandlingen Anki och att du får må så bra det bara går!

Det börjar bli riktigt glest mellan stråna framtill på huvudet och det som växer ut ser mörkare ut än förrut säger mamma. Kanske är det så. Dom säger att det inte är ovanligt att håret både ändrar färg och struktur efter cytostatikabehandling.

Jag har haft problem med min Port-a-cath. Jag har ont och jag hoppas det är från musklerna som ligger intill och inget annat skit på gång. Jag skulle vara uppmärksam på att det inte blev värre hälsade läkaren.

Dopet

Vi har tagit en paus från livet. Jag hoppas att vi snart orkar komma tillbaka.
Under tiden är allt jag har att bjuda på lite bilder från dopet. Det blev iallafall en underbar dag.

Andra halvlek

Idag har vi avverkat behandling 7 av 12 och har alltså nått andra halvlek. Har ändå svårt att se något positivt med det utan slutet känns fortfarande avlägset. Långt bort i horisonten och väldigt svårt att nå. Nästan omöjligt.
Dagen har trots allt varit ok, kanske berodde det på mitt fina sällskap för dagen. Och den underbart varma personalen på blodmottagningen. Dom kan verkligen lysa upp en sådan jobbig dag och göra den uthärdlig.

Från perrongen

Väntar på mamma och har utsikt över min arbetsplats. Det känns konstigt att skriva att det jag ser där borta faktiskt är min arbetsplats. Avlägset på något vis, nästan som att jag faktisk aldrig varit där. Det var så längesedan nu. Nästan ett helt år.
Det är sjukt vad tiden gör fort.